Munkedals kommunhus, Akvatinten konstförening

2 nov kl 18.30 Munkedals kommunhus.

Under min utställning på galleri Majnabbe i Göteborg 2007, gjorde Jan Bergman en interju med mig i tidningen Zenit.

Under min utställning på galleri Majnabbe i Göteborg 2007, gjorde Jan Bergman en interju med mig i tidningen Zenit.

FLAXEN BEAUTY

OLD WOOD BURNS BRIGHTEST, OLD LINEN WASHES WHITEST…

   “I wish everyone could perceive daylight filtering through white linen curtains silhouetted against an open window. The entwining of weave, air and space – just where the threads turn in the selvedge. Accentuating the light within the room: sheer simplicity that calms your breathing” – Ingela Berntsson, Vaxbo Lin.

…For centuries Sweden was an important flax grower and linen producer. The province of Halsingland in the north has long been known for its outstanding craftsmanship and production of high quality linen. Linen has an ancient history and not only in Sweden. Egypt used to be known as the Land of Flax. According to mythology the goddess Isis invented linen (twined flax), specifically to cloth her brother and spouse. Similarly the Tabernacle, built by the Children of Israel, was hung with curtains of fine twined linen – the fabric specified by God in his instructions to Moses. Scraps of linen have been found in Neolithic settlements; Roman and Phoenician traders promoted the manufacture of linen in Europe and by 200BC much of the farmland of Gaul was given to flax production.
   In some areas flax shaped an entire region’s society and culture. Belgium in particular had whole towns supporting its manufacture, with each producing distinctive fabrics. Production was a long process, involving scotching, beating, rippling and water-retting. Some such as bleaching has a disastrous effect on the health of workers but financial rewards outweighed the risks: at times linen was literally worth its weight in gold.
   But why has linen been so popular for so long? Traditionally linen was associated with cleanliness, purity and protection against illness. It’s a fabric to be used for the private aspects of one´s life, as an item of clothing directly against the skin or for use in the bedroom or bathroom. The word lingerie with which most women are familiar, is derived from the Latin name for the flax plant – linum. It is hardly material despite its delicate connotations, and primarily its use was utilitarian – sails and rope for example were often made from linen. Modern uses of linen are mainly domestic explains Ingela Berntsson, designer for Vaxbo Lin, a Swedish linen company that has devoted itself not only to the design of beautiful household linen but also to the actual production of fiber – is reintroducing an important part of Swedish history.
   Ingela explains: “Linen is known for its ability to absorb moisture – it is better than cotton – why is why we chose to make towels from our linen. Also the feeling of linen on your skin is different to that of cotton. A linen towel has a sensual touch, softly absorbing all the moisture from hands and face. Linen towel also dry quicker than any other natural fibre.”

   As far as Vaxbo are aware, there are no other companies who encompass all major aspects of production, bar the growing. They spin the yarn, weave the thread and design their own products. Vaxbo´s managing director, Rolf Åkerlund, grew up as flax cultivation was waning in his community, but it left a lasting impression. His parents grew flax so it was an engrained childhood experience. He initiated the project to reopen. The Old Mill in Vaxbo.  The Vaxbo project not only restored the building but also led to an installation of a modern linen spinning mill – complemented by several looms. Using the finest Belgian flax, the samples are done on a hand loom.
   Ingela Berntsson has absorbed the textile heritage and social history of the province. Her inspiration comes from almost forgotten treasures stored in old farmhouses attics and basements. She´s used her knowledge of the area to create new patterns and colours: rustic, yet sophisticated, they retain their connection to traditional designs. Ingela´s knowledge is extensive. She notes: “unbleached, the natural colours of linen range from a warm beige to grey, depending on the growth conditions of the flax: the soil, the climate and the retting. Ever-changing colours, representing life itself. Eternally beautiful, these are designs for each and every day throughout a lifetime”.
   Ingela is fortunate to have control over every stage of the design process. Linen is a product that demands attention from birth to maturity. It is nurtured through each stage of development with what could be called love. By re-establishing flax processing in Vaxbo, century-old knowledge and traditions have been handed down to new generations, and what had originally been regarded as an optimistic vision has become a working reality.

Text: Clare de Lotbiniere
Foto: Jacob Bruce

HAVET ÄR MITT LIV!

Text Ewa Kewenter Foto Ralf Turander

Ingela Berntsson är en mångsidig kvinna.
Hon arbetar för bland annat Östergötlands
Ullspinneri, Växbo lin och Klässbols linneväveri.
Elvis Presley och Johann Sebastian Bach är ett par
av hennes inspiratörer. Men havet är den främsta
kraftkällan. Och tystnaden.

Arbetsstolen i Ingela Berntssons ateljé i Ödsmål i Bohuslän kommer från morfars båtvarv på Stora Askerön, dit Ingela ofta fick följa med som barn.

De djupa kölarna med kopparfärg och de lackade långa skroven bildade en hemlig skog för den lilla flickan. Högt däruppe fanns far och morfar.

Varje dag fick de båda männen en ren näsduk med sig hemifrån för att torka fingrarna när de lackat skroven. Vid behov fick Ingela låna en för att snyta sig. Hon minns fortfarande den njutbara doften av linolja.

— Uppväxten på ön har format mig mest, säger hon. Askerön var på den tiden mycket isolerad. Det gällde att ta tillvara och återanvända.

— Den allmänna praktiska inställningen har betytt mycket i mitt liv.

Ateljén är inrymd i den gamla höskullen. Mitt emot ligger bostadshuset med anor från 1600-talet där Ingela bor med sin man, skulptören Henry Johansson.

Det vilar ett märkligt lugn över den stora ateljén, som vore man innesluten i en famn av harmoni. Förutom två stora skrivbord ryms här även två vävstolar från Öxabäck.

Ett enormt skåp med glasdörrar som härrör från Länsstyrelsen i Göteborg är fyllt med linne av alla de slag; prover ur Ingelas olika kollektioner, sparade linnetrådar, fynd från vindar eller gåvor. Här förvaras handspunnet lingarn och massor med lingarnsrullar i långt fler än regnbågens färger.

På en vävstol med liten varp väver Ingela upp olika prover med olika täthet. Hon håller på tills hon är nöjd. Provbitarna tvättas och manglas på en urgammal glansmangel köpt av en vän för 5 kronor.

—Fungerar det att få linnet slätt i den gamla mangeln, anser jag att andra skall klara det i sina moderna manglar, säger Ingela med glimten i ögat.

Utanför det stora välvda fönstret, som sträcker sig upp över taket så att dagsljuset strilar in, sträcker sig grantopparna i skyn. Närmast står ett äppelträd som på hösten tyngs av röda äpplen. Nedanför fönstret står en dator.

—Ritar du dina mönster på datorn, Ingela, frågar jag när jag ser den.

Då tittar Ingela Berntsson mycket allvarligt på mig, nästan lite under lugg fast hon inte har någon, och svarar:

—Neej, det finns ju blyertspenna!

Datorn används för att göra patronteckningar till jacquard-maskinerna på Klässbols linneväveri. Ingela har fått anpassa sig till den moderna teknikens krav.

Bergtagen av vävning

Redan som tonåring blev Ingela helt bergtagen av vävningen. Skolans textillärare lät henne sova över i sitt hem för att Ingela skulle kunna utnyttja kvällarna till vävning. Sista båten till ön gick redan klockan fem.

Tillsammans vävde de var sitt kapptyg i ull i riktiga 60-talsfärger, lärarinnan i cerise och Ingela i orange. Ingelas kappa finns kvar än i dag, stiligt pälsfodrad av en körsnärssläkting. Hon använder den inte längre – den är alldeles för varm. Att gå in i en affär med den går inte konstaterar Ingela, som liksom många andra tycker vi har för varmt inomhus nuförtiden. Onödig värme som dessutom gör det svårt att använda ullplagg. Dubbelt resursslöseri.

Ull i koftor och filtar

Ullen är ett av de basmaterial Ingela ägnar sig åt. En gudagåva, säger hon. Vårt klimat är lämpligt för fårhållning och förr var ullen nästan en förutsättning för att vi skulle kunna leva här. Ullen värmer, att den blir varmare våt är fantastiskt. Den blir mest effektiv när den är som mest behövd.

—Men det finns ju faktiskt de som inte kan eller vill sticka, säger hon. Genom den kollektion maskinstickade koftor hon gjort för Östergötlands Ullspinneri kan man ändå få tillgång till kläder i det fina ullgarnet. Koftorna är mönstrade med stiliserade blommor – rosor, violer och klematis.

Ett filtmönster hon gjort är inspirerat av bildberättelsen i Överhogdalsbonaden. Den är det äldsta bevarade textilfynd som gjorts ovan jord i Europa. Genom en ny metod har man kunnat fastställa att den är från 900-talet, en tid i skärningspunkten mellan hedendom och kristendom. Ingelas nytolkning av mönstret gjordes till vårt eget millennieskifte.

Filtarna vävs i svensk finull på tunn bomullsvarp med två olikfärgade ullinslag. De svarta fåren ger den bruna färgen.

Ta tillvara material

En av Ingelas nya passioner är att garva fiskskinn. Ända sedan barndomen när hon fick följa med morfar och fiska har hon fascinerats av fiskens skinn. Förra sommaren gick hon en kurs på Sätergläntan för att lära sig garva bland annat makrillskinn. Nu väntar fiskskinn i frysen för att prepareras. Ingela finner stor inspiration i att lära något nytt, det ger skaparkraft till övriga arbeten.

— Jag är materialfreak. Tänk alla fantastiska material som omger oss, vi måste lära oss att ta dem tillvara igen, som förr i världen.

Passion för lin

Men trots allt är det linet som är Ingela Berntssons stora materialpassion. Oändligt vackra är de textilier hon formgivit för Klässbols linneväveri och Växbo lin, ofta med poetiska namn som Strandråg, Vildkorn, och Rödven.

— Att arbeta i linne är en enorm utmaning. Jag var bara sex år när jag upptäckte linets skönhet, det är otroligt att ett material kan vara så innehållsrikt.

Ingela Berntsson började sitt arbete på Växbo lin med att göra en ordentlig inventering på gårdarna i Hälsingland för att få kännedom om landskapets textila tradition.

— Det är så roligt med de små industrierna och att det går att det går att göra något i Sverige, trots att det sägs att det är omöjligt. Det känns meningsfullt och hoppfullt att arbeta med de här traditionsrika materialen eftersom unga människor är roade av dem, de tycks vilja ha saker som varar och som också är vackra, säger Ingela.

Hon berättar att hon i Kyoto i Japan förra hösten blev stående framför ett fönster i en fin affär.

— Där hängde mitt tyg i skyltfönstret. Jag minns när jag ritade det att jag funderade på om någon någonsin skulle se tyget.

Ödmjukhet är ett äkta signum.

I ateljén finns även en anläggning för musik som inspirerar.

— Bachs Brandenburgkonsert är mycket effektiv. Men när jag skall komma igång ordentligt får det bli Elvis.

—Men jag tycker mycket om tystnaden. För det mesta är det tyst. TYST.

I trädgården där det förmodligen låg en hel liten by före storskiftet på 1700-talet, ligger två gamla båtar upplagda för vintern.

Efter ett ögonblicks tvekan utbrister hon med ett leende över hela ansiktet:

— Havet är mitt liv!