Hemslöjden nr 2 2001
HAVET ÄR MITT LIV!
Text Ewa Kewenter Foto Ralf Turander
Ingela Berntsson är en mångsidig kvinna.
Hon arbetar för bland annat Östergötlands
Ullspinneri, Växbo lin och Klässbols linneväveri.
Elvis Presley och Johann Sebastian Bach är ett par
av hennes inspiratörer. Men havet är den främsta
kraftkällan. Och tystnaden.
Arbetsstolen i Ingela Berntssons ateljé i Ödsmål i Bohuslän kommer från morfars båtvarv på Stora Askerön, dit Ingela ofta fick följa med som barn.
De djupa kölarna med kopparfärg och de lackade långa skroven bildade en hemlig skog för den lilla flickan. Högt däruppe fanns far och morfar.
Varje dag fick de båda männen en ren näsduk med sig hemifrån för att torka fingrarna när de lackat skroven. Vid behov fick Ingela låna en för att snyta sig. Hon minns fortfarande den njutbara doften av linolja.
— Uppväxten på ön har format mig mest, säger hon. Askerön var på den tiden mycket isolerad. Det gällde att ta tillvara och återanvända.
— Den allmänna praktiska inställningen har betytt mycket i mitt liv.
Ateljén är inrymd i den gamla höskullen. Mitt emot ligger bostadshuset med anor från 1600-talet där Ingela bor med sin man, skulptören Henry Johansson.
Det vilar ett märkligt lugn över den stora ateljén, som vore man innesluten i en famn av harmoni. Förutom två stora skrivbord ryms här även två vävstolar från Öxabäck.
Ett enormt skåp med glasdörrar som härrör från Länsstyrelsen i Göteborg är fyllt med linne av alla de slag; prover ur Ingelas olika kollektioner, sparade linnetrådar, fynd från vindar eller gåvor. Här förvaras handspunnet lingarn och massor med lingarnsrullar i långt fler än regnbågens färger.
På en vävstol med liten varp väver Ingela upp olika prover med olika täthet. Hon håller på tills hon är nöjd. Provbitarna tvättas och manglas på en urgammal glansmangel köpt av en vän för 5 kronor.
—Fungerar det att få linnet slätt i den gamla mangeln, anser jag att andra skall klara det i sina moderna manglar, säger Ingela med glimten i ögat.
Utanför det stora välvda fönstret, som sträcker sig upp över taket så att dagsljuset strilar in, sträcker sig grantopparna i skyn. Närmast står ett äppelträd som på hösten tyngs av röda äpplen. Nedanför fönstret står en dator.
—Ritar du dina mönster på datorn, Ingela, frågar jag när jag ser den.
Då tittar Ingela Berntsson mycket allvarligt på mig, nästan lite under lugg fast hon inte har någon, och svarar:
—Neej, det finns ju blyertspenna!
Datorn används för att göra patronteckningar till jacquard-maskinerna på Klässbols linneväveri. Ingela har fått anpassa sig till den moderna teknikens krav.
Bergtagen av vävning
Redan som tonåring blev Ingela helt bergtagen av vävningen. Skolans textillärare lät henne sova över i sitt hem för att Ingela skulle kunna utnyttja kvällarna till vävning. Sista båten till ön gick redan klockan fem.
Tillsammans vävde de var sitt kapptyg i ull i riktiga 60-talsfärger, lärarinnan i cerise och Ingela i orange. Ingelas kappa finns kvar än i dag, stiligt pälsfodrad av en körsnärssläkting. Hon använder den inte längre – den är alldeles för varm. Att gå in i en affär med den går inte konstaterar Ingela, som liksom många andra tycker vi har för varmt inomhus nuförtiden. Onödig värme som dessutom gör det svårt att använda ullplagg. Dubbelt resursslöseri.
Ull i koftor och filtar
Ullen är ett av de basmaterial Ingela ägnar sig åt. En gudagåva, säger hon. Vårt klimat är lämpligt för fårhållning och förr var ullen nästan en förutsättning för att vi skulle kunna leva här. Ullen värmer, att den blir varmare våt är fantastiskt. Den blir mest effektiv när den är som mest behövd.
—Men det finns ju faktiskt de som inte kan eller vill sticka, säger hon. Genom den kollektion maskinstickade koftor hon gjort för Östergötlands Ullspinneri kan man ändå få tillgång till kläder i det fina ullgarnet. Koftorna är mönstrade med stiliserade blommor – rosor, violer och klematis.
Ett filtmönster hon gjort är inspirerat av bildberättelsen i Överhogdalsbonaden. Den är det äldsta bevarade textilfynd som gjorts ovan jord i Europa. Genom en ny metod har man kunnat fastställa att den är från 900-talet, en tid i skärningspunkten mellan hedendom och kristendom. Ingelas nytolkning av mönstret gjordes till vårt eget millennieskifte.
Filtarna vävs i svensk finull på tunn bomullsvarp med två olikfärgade ullinslag. De svarta fåren ger den bruna färgen.
Ta tillvara material
En av Ingelas nya passioner är att garva fiskskinn. Ända sedan barndomen när hon fick följa med morfar och fiska har hon fascinerats av fiskens skinn. Förra sommaren gick hon en kurs på Sätergläntan för att lära sig garva bland annat makrillskinn. Nu väntar fiskskinn i frysen för att prepareras. Ingela finner stor inspiration i att lära något nytt, det ger skaparkraft till övriga arbeten.
— Jag är materialfreak. Tänk alla fantastiska material som omger oss, vi måste lära oss att ta dem tillvara igen, som förr i världen.
Passion för lin
Men trots allt är det linet som är Ingela Berntssons stora materialpassion. Oändligt vackra är de textilier hon formgivit för Klässbols linneväveri och Växbo lin, ofta med poetiska namn som Strandråg, Vildkorn, och Rödven.
— Att arbeta i linne är en enorm utmaning. Jag var bara sex år när jag upptäckte linets skönhet, det är otroligt att ett material kan vara så innehållsrikt.
Ingela Berntsson började sitt arbete på Växbo lin med att göra en ordentlig inventering på gårdarna i Hälsingland för att få kännedom om landskapets textila tradition.
— Det är så roligt med de små industrierna och att det går att det går att göra något i Sverige, trots att det sägs att det är omöjligt. Det känns meningsfullt och hoppfullt att arbeta med de här traditionsrika materialen eftersom unga människor är roade av dem, de tycks vilja ha saker som varar och som också är vackra, säger Ingela.
Hon berättar att hon i Kyoto i Japan förra hösten blev stående framför ett fönster i en fin affär.
— Där hängde mitt tyg i skyltfönstret. Jag minns när jag ritade det att jag funderade på om någon någonsin skulle se tyget.
Ödmjukhet är ett äkta signum.
I ateljén finns även en anläggning för musik som inspirerar.
— Bachs Brandenburgkonsert är mycket effektiv. Men när jag skall komma igång ordentligt får det bli Elvis.
—Men jag tycker mycket om tystnaden. För det mesta är det tyst. TYST.
I trädgården där det förmodligen låg en hel liten by före storskiftet på 1700-talet, ligger två gamla båtar upplagda för vintern.
Efter ett ögonblicks tvekan utbrister hon med ett leende över hela ansiktet:
— Havet är mitt liv!
